onsdag 11 september 2019

En hel massa glas I


Gammal skåpmat:




Den här staden bor hos Lilian och Kent Gustavsson i Enhörna utanför Södertälje.


Men den deltog i utställning som ABF arrangerade 2017 innan den flyttade.



Detta träd är till minne av det enorma körsbärsträd som Gudrun Gustavsson hade i sin trädgård.


Givetvis bor det numera hemma hos Gudrun.



Eftersom Åza uttryckte sin förtjusning över den här skåplen så fick hon den givetvis. Den bor alltså sedan 2018
numera långt upp i norr i Skaulo.





Några ljuslyktor som alla flyttat hemifrån.




Två skålar. Den ena bor hemma hos Anja men vem som har den andra minns jag inte.


Svart på vitt. Pryder vår bokhylla och där får den nog bli!



Före ugnen



Färdig. Bor i Segersta i Södermanland om jag inte minns fel.



Svärmors skål som just nu är hemma här, men som ska få flytta till Solgården så småningom.



Missemojen luktar på blomman som bor i Blentarp hos Cees och Inger Hermus.



Några ljuslyktor. (Kan man aldrig få för många av.)

En massa glas II

Utställning våren 2019.




Minnen från två dagar helgen innan påsk 2019 då 6 kvinnor ställde ut sitt glas. Kallt var det. Ute och inne. Men i sinnet var det varmt.












Anita Edla Karin och Ann-Cristine



Ann-Margaret i samspråk med en besökare



Innan besökarna kom.



Bordet med mest påsksaker



Ann-Cristins tuppar sålde som smör



Varsågod och ta en karamell



 Blå bordet



Karins ansikten



Edlas fina kort tog snabbt slut



Ljuslyktor förstås







Ann-Margarets ljuslyktor från vinflaskor



Många kom






Vår glasfröken Lena som lärt oss så mycket



Långväga gäst som kommit till Skåne enkom fär vår utställning



Mina smycken



Anitas smycken



Fönsterdekor



Slända



Anitas fiskfat







Min Fillifjonka








Edlas vackra tårtfat



 Ann-Margaret uggla.



Ann-Christins golftavla

När jag var sju år.


till skolan
kom hon i en präktiga byxor
som hade hängslen
och tillhörande jacka
ett skärp
som alltid gick upp
allt färgat i grönt
ty det var den rödhåriges färg

och hon var lång som en stör

kamraterna roade sej med henne
de bar henne över skolgården
två höll i benen och några i håret

stora tussar rycktes bort
från hennes huvud
och erbjöds till förbipasserande
som minne
av den rödhåriga

dom lekte kull på rasterna
men det var alltid hon
som tog
annars fick hon inte vara med

fröken brydde sej inte
barns lekar skulle man
inte lägga sej i
hette det

flickan förstod
att felet var hennes eget
ty hon kunde inte låta bli
att gråta
när dom slog henne
men hon försökte verkligen
göra som dom sa

fortfarande
klär hon sej i grönt
men hon gråter aldrig
aldrig någonsin

så att du ser det










min barndoms vintrar
var inte alltid vita
ofta var de tyngda
av blötsnö

vi åkte spark
den första biten av skolvägen
sen gick vi på landsvägen
där sand och salt
slabbats till issörja

en lång backe
som kallades Kyrkbrinken
stretade vi uppför var dag

på skoltrappan
stod fem piassavakvastar
som när det ringde in
alla noggrant måste
borsta av sej med

det luktade alltid vått ylle
under dessa vinterdagar
i vår skola








jag åkte med bussen till samhället

för att handla
det var min uppgift
eftersom mamma var sjuk
och pappa
hade dåligt hjärta

jag gick in i affären
efter lång väntan
blev jag expedierad
men när damen bakom disken
hämtade mjölet
såg jag att bussen körde

jag tog den tunga kassen
och började promenera hem
det var regnigt och snöblask
men vad skulle jag göra

jag minns
att jag tänkte
det är ingen idé att gråta

nu
långt efteråt
kan jag känna inom mej
hur det var
när jag måste byta hand
och ställa ned
den tunga kassen
i den våta snön
och jag vill bara gråta











men lördageftermiddagarna
var bra dagar
när jag var sju år
pappa kom tidigt
hemputtrande
på sin lättviktsmotorcykel
med glädjen virvlande
runt omkring sig

jag visste
att på söndag
skulle vi gå
ut i skogen
till tågstället

hela dan
skulle vi vara där
och bygga ladugård
med kottar och pinnar
och när tåget for förbi
där långt borta
skulle vi stanna upp
och se efter det
medan vi i fantasin
skulle fara iväg med det

vilka underbara helger
vi hade
pappa och jag

när jag var barn









fredag 15 februari 2019

Sol-Britt 7 år




När jag för några år sedan sökte upp Sol-Britt på Facebook var det i tron att hon var en annan person med samma namn. När vi väl rett ut det bestämde vi ändå att vi skulle fortsätta vara vänner eftersom vi gått i samma skola. När jag efter en tid lade ut bilder på ett läger som jag deltagit på visade det sig att vi varit på samma lägger.

 På en gruppbild  från detta läger med närmare 80 flickor i 9 -12-årsåldern finns vi båda med. 





Bild från Malmahedslägret sommaren 1955. Sol-Britt och jag finns båda i den översta raden då vi båda var långa och gängliga. 













Så här var det när Sol-Britt var 7 år någon gång på 50-talet.

mamma och pappa
har växthus
och trädgårdsland
där de odlar blommor
och grönsaker
de sliter hårt
med ogräset
och sitt förhållande
rensar, göder och vattnar

där tillbringar hon
mycket tid

hon är lång
längre än alla andra i klassen
och öronen står ut
och näsan är stor
ensamheten
och rädslan än större

hon vill gömma sig
när hon är i skolan
gömma sin
rangliga kropp

men de ser henne
och ropar elaka saker

när hon blir ensam
gråter hon

det är så mycket
rädslan är så stark
och ingen som bryr sig

tänk om det händer
något

tänk om mamma
stannar i stan
där hon på lördagarna
säljer grönsaker
på torget

tänk om
mamma inte kommer hem
till småsyskonen
vem ska då
ta hand om dem

tänk om
pappa försvinner
och aldrig kommer tillbaka

och tänk om mamma och pappa
ska skiljas
tanken på det
får henne att gråta
tårar som aldrig vill ta slut

tryggheten finner hon
i växthuslukt
och den aura av dofter
av blommor och grönsaker
som omger dem
där kan hon och småsyskonen
leka kurragömma
och knutgubbe
mellan husen
med grannbarnen



Tack Sol-Britt för att du ställde upp och berättade för mig om ditt liv som 7-åring!