torsdag 7 november 2013

En himla massa glas.

 


 Turkos liten ljuslykta




Det lackar mot jul
Röd ljuslykta i
iriserande glas



 brunspräcklig ljuslykta




 silverängel



Annelie Frids 


liten ängel i blått


smycke

smycke

örhänge

brosch

näsan

kulturtanten


långbenta katten

blomma

nyckelpigefatet

ljuslyktor


fransosen och flickan med hopprepet
(Ska fixa en bättre bild)


Pia och Per-Anders ljuslykta

blomma i blomman

blomma

ännu en blomma


Pia och Per-Anders nyckelskåp

söndag 5 maj 2013

Interstitiell cystit (inflammation i urinblåsan) - operationen

 

 

HUR DET VAR FÖRE.





det började
en sommardag
vi satt i bilen
på väg någonstans

desperat
såg jag ut över
det platta landskapet
utanför rutan
inga träd
inga buskar
inget skydd

när tårarna rinner
stannar min riddare
vid dikeskanten
och jag kan lättad
huka mig ner
mellan
de öppna bildörrarna






nätterna
de långa nätterna

somnar
vaknar
stiger upp
halvvaken
räknar jag stegen
sover nästan
medan jag gör
det jag behöver

går tillbaka
snubblar
slår mig ibland
mot en dörr

somnar
vaknar
stiger upp

under natten
går jag ofta
mer än niohundra steg
en halv kilometer
för att jag behöver





på bio
med min riddare
vi ser den senaste filmen
viskar till honom
att jag måste
smiter ut ur salongen
och hoppas
att ingen ser mig

tillbaka in till filmen
hjälten slåss
spänning
skottlossning
blod
och så behöver jag igen

smyger ut
ingen ser

tillbaka igen
var är vi nu
riddaren ger
en resume
spänningen är hög
jag håller hans hand
den är varm

men igen
måste jag gå
låt dem undra
säger min riddare
när jag kommer tillbaka
med ångest

jag hade behövt
sju reklampauser
för att kunna följa med
på den filmen





på bussen
med barnbarnen
känner omedelbart
att jag borde gått
en gång till

bussen kör
och jag tänker tacksamt
på syster Mayas bidrag
med plats för mycket vätska
när smärtan tar överhand
och jag måste

ingen vet
tänker jag
barnen pratar
och smärtan kommer igen
och igen
och varje gång måste jag

nu är jag våt
som ett barn
efter en lång natt

pussar barnen
och rusar av bussen
där är ett kafé
kostar en femma
men ingen återvändo
rusar in och stänger dörren
fumlar med mina våta trosor
gråter
av skam
och av lättnad

ut igen
döljer med kappan
måtte ingen se
måste leta upp barnen
tur de är stora
så att de klarar sig

sväljer tårarna
hur kan det bli så här
min smärta före barnen


söndag 7 april 2013

Glas i långa banor!

Blå blomma

Gul Blomma



Fönsterblommor



Rälig fisk

Rälig fisk i akvarium som Ingemar fått! Men det ska växa!





Pyjamasfatet som flyttat hem till Dallas

Halsband

Änglahalsband

Fantasi
Trädgårdsfågel
Trädgårdsfågel
Trädgårdsglas

Halsband
Klocka

Skål

Lite tidigt kanske: Tomtar

söndag 24 februari 2013

Interstitiell cystit – eller min urinblåsa och jag.




Medan snålblåsten virvlar omkring ute på gatan tänker jag berätta för dig hur det är att ha interstitiell cystit (fortsättningsvis förkortat till IC). Jag ska försöka att berätta så sakligt som möjligt, så att du förstår vad detta är för sjukdom.

Det började för 6-7 år sedan:
Jag var ständigt kissnödig och sprang ofta till toan. Ibland flera gånger i timman. Läkarna skrev ut flera antibiotikakurer eftersom de antog att det handlade om urinvägsinfektioner. Efter att flera testresultat visade negativt, inget visade på att urinvägsinfektion, skickades jag till urologen.
Efter undersökning förklarade läkaren att det inte var cancer, men att jag aldrig skulle bli frisk. Det var en inflammation i urinblåsan. En inflammation som ingen medicin kan bita på. Inflammationens namn var IC.
Jag kollade på nätet allt som fanns om sjukdomen. Där fanns bl. a bilder på de sår (Hunners sår) som bildats i min blåsa. Det var vanligt att patienten blev deprimerad och sjukdomen kunde periodvis vara mycket smärtsam.

Urologen skickade mig till Ystad på en mindre operation, som gick ut på att man skrapade blåsan. Därefter fick jag installationer i urinblåsan med ett medel som skulle stärka den hinna som finns som skydd på insidan av blåsan, en gång i månaden, ett medel som skulle bygga upp blåsans ytskikt igen.



 
Nu följde en tid då jag var relativt besvärsfri. Visst måste jag uppsöka toalett oftare än andra, men inte riktigt så ofta som tidigare. Det gick något halvår. Då kom den ”huggande smärtan”. För att du skall förstå kan jag säga att det kändes som det var något som med en kniv högg rakt in i min blåsa utan förvarning. Det hände på bussen, hemma vid köksbordet, på jobbet, bland kompisar på fiket…
Det blev en ny tur till Ystad och en ny skrapning av blåsan. Sen gick det en tid igen och det kändes rätt ok. Bara ett och annat ”knivhugg” och jag klarade mig ofta upp till ett par timmar innan nästa toabesök.
Men smärtorna kom successivt tillbaka. Nu med förnyad kraft. Någon skar i mitt inre med jämna mellanrum. Jag försökte dölja mina stönanden och ofta grät jag i ensamhet. Det underlättade att tömma blåsan ofta. Även på natten. Det började bli svårt att t.ex. åka buss till Malmö. (40 minuter om du inte visste det) Jag tvingades hoppa av bussen vid Vellinge ängar, (halvvägs) för att smyga i buskarna eller diskret bakom någon bil för att sedan ta nästa buss.
Ny tur till Ystad för ytterligare ett operativt ingrepp. I mitt dåsiga tillstånd under operationen (jag var ryggbedövad ) hörde jag att de sa till varandra att mer än 1dl skulle inte få plats i min blåsa. (Som jämförelse så har en normal blåsa plats för 0,5 -0,7 l)
Som efter varje operation (en form av skrapning av insidan av urinblåsan) kom en tid då jag kände mig ganska bra. Visst, toabesök varje timma dygnet runt, men inga smärtor.

Tyvärr varade det inte. I våras (2012) var jag hos urologen, som konstaterade att min blåsa var stor som en pingisboll, hade plats med 0,5 – 1 dl. Jag skickades till Malmö universitetssjukhus för diskussion om operation. En operation som går ut på att ta bort urinblåsan och ersätta den med en bit av tarmen som blåsa eller en påse på magen (urostomi). Då kände jag mig inte redo, men nu, ett drygt halvår senare, kommer jag att göra en sådan operation eftersom läget har försämrat igen. Dagliga skov då jag med ca 5 minuters intervaller måste gå på toa för att slippa smärtan som annars blir olidlig. Igår satt jag och stickade. Stickade ett varv och gick på toan. Ytterligare ett varv, gick på toan osv. När dessa skov kommer känns det bäst att vara ensam. 




IC har, precis som jag när jag just fått diagnosen läste på nätet, en mental påverkan. Jag åker numera inte gärna buss till Malmö. Jag har möjlighet att använda blöjor som jag får gratis utskrivna från urologen i Trelleborg. Men det känns svårt att använda dem för det är skämmigt och jag är orolig att det ska lukta. Bil åker jag bara med kära maken för han stannar snällt, och om det inte finns något annat lämpligt ställe stannar han vid vägkanten så att båda dörrarna kan öppnas på passagerarsidan och jag kan huka mellan dem. Det vill jag inte utsätta någon annan för. Det känns så fruktansvärt pinsamt.
I varje större affär letar jag upp toan. Om de inte har någon måste jag gå därifrån. Är affären stor kan jag behöva gå flera gånger. (Fråga mig om rena fräscha toaletter. Jag vet var dom finns och vilka som du ska undvika! )
Det skulle vara roligt att gå på bio med mitt yngsta barnbarn. Men jag kan inte gå på bio. Visst finns det toa men det är störande att flera gånger behöva gå dit under föreställningen. (På så sätt är det bra med reklampauserna på TV!)
Nätterna kan ibland kännas mardrömslikt långa. Om jag går en gång i timman vilket är normaltillståndet så är det okej, för då somnar jag lätt om och sover gott mellan varven. Men om jag kommer in i ett skov där jag måste gå på toa en gång var kvart så hinner jag inte somna ordentligt innan det är dax för nästa tur. Jag kan bli skrattretande vimmelkantig. Det har flera gånger hänt att jag fått bula i pannan för jag sprungit i någon dörr. Jag har funnit mig själv stå i korridoren och inte vetat vart jag skulle gå. Var är min säng? Gissa hur det känns på morgonen efter en sådan natt! Som tur är behöver jag inte gå till jobbet längre. Men det var inte riktigt så här jag hade tänkt mig pensionärslivet!
Jag är oftast för trött för att orka läsa en bok. Tidigare läste jag mycket men nu kan jag inte längre koncentrera mig på en bok. Skriva är också svårt. Det blir inget sammanhang. Den här texten har jag skrivit på dagar då nattsömnen varit någorlunda bra. I natt t ex har jag varit uppe 8 gånger. C:a en gång/timma. Det var länge sedan jag sov så bra!

Under denna tid har jag också haft bekymmer med min vänstra höft och jag skadade dessutom mitt ena knä. Det var inte kul, men jämfört med IC så är det piss i Mississippi! Smärtan är nog ungefär densamma, men jag kan säga till alla att tyvärr kan jag inte gå med för jag har problem med en höft – men det är svårt att säga att tyvärr kan jag inte gå på bio för jag har kommer att behöva gå till damrummet många gånger och störa andras filmupplevelse.

När jag började läsa på nätet om IC. Precis när jag fått diagnosen förstod jag inte vad det var och hur det skulle påverka mig. Nu vet jag.

Detta blev en ganska sorglig berättelse, men här finns även sådant som är positivt. Jag har träffat flera trevliga läkare och sjuksköterskor som alla bemött mig mycket seriöst. Jag skriver detta för jag har förstått att även inom sjukvården är IC inte särskilt känt. Utan urologen i Trelleborg och dess fantastiska personal hade min tillvaro inte blivit så bra som den blivit. Nu väntar jag bara på operationen som blir den 5 mars!




Länkar om IC:

Se även PDF-filen som finns på sidan.

Allt i på den här sidan om IC känner inte jag igen mig i.

Här finns bl. a Hunners sår förklarat. En ganska ”tung” sida att läsa, men med mycket information.

Sist men inte minst Silverfox blogg om att leva med IC