En hel massa glas I

Gammal skåpmat:

Den här staden bor hos Lilian och Kent Gustavsson i Enhörna utanför Södertälje.

Men den deltog i utställning som ABF arrangerade 2017 innan den flyttade.

Detta träd är till minne av det enorma körsbärsträd som Gudrun Gustavsson hade i sin trädgård.

Givetvis bor det numera hemma hos Gudrun.

Eftersom Åza uttryckte sin förtjusning över den här skåplen så fick hon den givetvis. Den bor alltså sedan 2018

numera långt upp i norr i Skaulo.

Några ljuslyktor som alla flyttat hemifrån.

Två skålar. Den ena bor hemma hos Anja men vem som har den andra minns jag inte.

Svart på vitt. Pryder vår bokhylla och där får den nog bli!

Före ugnen

Färdig. Bor i Segersta i Södermanland om jag inte minns fel.

Svärmors skål som just nu är hemma här, men som ska få flytta till Solgården så småningom.

Missemojen luktar på blomman som bor i Blentarp hos Cees och Inger Hermus.

Några ljuslyktor. (Kan man aldrig få för många av.)

En massa glas II

Utställning våren 2019.

Minnen från två dagar helgen innan påsk 2019 då 6 kvinnor ställde ut sitt glas. Kallt var det. Ute och inne. Men i sinnet var det varmt.

Anita Edla Karin och Ann-Cristine

Ann-Margaret i samspråk med en besökare

Innan besökarna kom.

Bordet med mest påsksaker

Ann-Cristins tuppar sålde som smör

Varsågod och ta en karamell

 Blå bordet

Karins ansikten

Edlas fina kort tog snabbt slut

Ljuslyktor förstås

Ann-Margarets ljuslyktor från vinflaskor

Många kom

Vår glasfröken Lena som lärt oss så mycket

Långväga gäst som kommit till Skåne enkom fär vår utställning

Mina smycken

Anitas smycken

Fönsterdekor

Slända

Anitas fiskfat

Min Fillifjonka

Edlas vackra tårtfat

 Ann-Margaret uggla.

Ann-Christins golftavla

När jag var sju år.

till skolan

kom hon i en präktiga byxor

som hade hängslen

och tillhörande jacka

ett skärp

som alltid gick upp

allt färgat i grönt

ty det var den rödhåriges färg

och hon var lång som en stör

kamraterna roade sej med henne

de bar henne över skolgården

två höll i benen och några i håret

stora tussar rycktes bort

från hennes huvud

och erbjöds till förbipasserande

som minne

av den rödhåriga

dom lekte kull på rasterna

men det var alltid hon

som tog

annars fick hon inte vara med

fröken brydde sej inte

barns lekar skulle man

inte lägga sej i

hette det

flickan förstod

att felet var hennes eget

ty hon kunde inte låta bli

att gråta

när dom slog henne

men hon försökte verkligen

göra som dom sa

fortfarande

klär hon sej i grönt

men hon gråter aldrig

aldrig någonsin

så att du ser det

min barndoms vintrar

var inte alltid vita

ofta var de tyngda

av blötsnö

vi åkte spark

den första biten av skolvägen

sen gick vi på landsvägen

där sand och salt

slabbats till issörja

en lång backe

som kallades Kyrkbrinken

stretade vi uppför var dag

på skoltrappan

stod fem piassavakvastar

som när det ringde in

alla noggrant måste

borsta av sej med

det luktade alltid vått ylle

under dessa vinterdagar

i vår skola

jag åkte med bussen till samhället

för att handla

det var min uppgift

eftersom mamma var sjuk

och pappa

hade dåligt hjärta

jag gick in i affären

efter lång väntan

blev jag expedierad

men när damen bakom disken

hämtade mjölet

såg jag att bussen körde

jag tog den tunga kassen

och började promenera hem

det var regnigt och snöblask

men vad skulle jag göra

jag minns

att jag tänkte

det är ingen idé att gråta

nu

långt efteråt

kan jag känna inom mej

hur det var

när jag måste byta hand

och ställa ned

den tunga kassen

i den våta snön

och jag vill bara gråta

men lördageftermiddagarna

var bra dagar

när jag var sju år

pappa kom tidigt

hemputtrande

på sin lättviktsmotorcykel

med glädjen virvlande

runt omkring sig

jag visste

att på söndag

skulle vi gå

ut i skogen

till tågstället

hela dan

skulle vi vara där

och bygga ladugård

med kottar och pinnar

och när tåget for förbi

där långt borta

skulle vi stanna upp

och se efter det

medan vi i fantasin

skulle fara iväg med det

vilka underbara helger

vi hade

pappa och jag

när jag var barn

Sol-Britt 7 år

När jag för några år sedan sökte upp Sol-Britt på Facebook var det i tron att hon var en annan person med samma namn. När vi väl rett ut det bestämde vi ändå att vi skulle fortsätta vara vänner eftersom vi gått i samma skola. När jag efter en tid lade ut bilder på ett läger som jag deltagit på visade det sig att vi varit på samma lägger.

 På en gruppbild  från detta läger med närmare 80 flickor i 9 -12-årsåldern finns vi båda med. 

Bild från Malmahedslägret sommaren 1955. Sol-Britt och jag finns båda i den översta raden då vi båda var långa och gängliga. 

Så här var det när Sol-Britt var 7 år någon gång på 50-talet.

mamma och pappa

har växthus

och trädgårdsland

där de odlar blommor

och grönsaker

de sliter hårt

med ogräset

och sitt förhållande

rensar, göder och vattnar

där tillbringar hon

mycket tid

hon är lång

längre än alla andra i klassen

och öronen står ut

och näsan är stor

ensamheten

och rädslan än större

hon vill gömma sig

när hon är i skolan

gömma sin

rangliga kropp

men de ser henne

och ropar elaka saker

när hon blir ensam

gråter hon

det är så mycket

rädslan är så stark

och ingen som bryr sig

tänk om det händer

något

tänk om mamma

stannar i stan

där hon på lördagarna

säljer grönsaker

på torget

tänk om

mamma inte kommer hem

till småsyskonen

vem ska då

ta hand om dem

tänk om

pappa försvinner

och aldrig kommer tillbaka

och tänk om mamma och pappa

ska skiljas

tanken på det

får henne att gråta

tårar som aldrig vill ta slut

tryggheten finner hon

i växthuslukt

och den aura av dofter

av blommor och grönsaker

som omger dem

där kan hon och småsyskonen

leka kurragömma

och knutgubbe

mellan husen

med grannbarnen

Tack Sol-Britt för att du ställde upp och berättade för mig om ditt liv som 7-åring!