Interstitiell cystit (inflammation i urinblåsan) - operationen

 

 

HUR DET VAR FÖRE.

det började

en sommardag

vi satt i bilen

på väg någonstans

desperat

såg jag ut över

det platta landskapet

utanför rutan

inga träd

inga buskar

inget skydd

när tårarna rinner

stannar min riddare

vid dikeskanten

och jag kan lättad

huka mig ner

mellan

de öppna bildörrarna

nätterna

de långa nätterna

somnar

vaknar

stiger upp

halvvaken

räknar jag stegen

sover nästan

medan jag gör

det jag behöver

går tillbaka

snubblar

slår mig ibland

mot en dörr

somnar

vaknar

stiger upp

under natten

går jag ofta

mer än niohundra steg

en halv kilometer

för att jag behöver

på bio

med min riddare

vi ser den senaste filmen

viskar till honom

att jag måste

smiter ut ur salongen

och hoppas

att ingen ser mig

tillbaka in till filmen

hjälten slåss

spänning

skottlossning

blod

och så behöver jag igen

smyger ut

ingen ser

tillbaka igen

var är vi nu

riddaren ger

en resume

spänningen är hög

jag håller hans hand

den är varm

men igen

måste jag gå

låt dem undra

säger min riddare

när jag kommer tillbaka

med ångest

jag hade behövt

sju reklampauser

för att kunna följa med

på den filmen

på bussen

med barnbarnen

känner omedelbart

att jag borde gått

en gång till

bussen kör

och jag tänker tacksamt

på syster Mayas bidrag

med plats för mycket vätska

när smärtan tar överhand

och jag måste

ingen vet

tänker jag

barnen pratar

och smärtan kommer igen

och igen

och varje gång måste jag

nu är jag våt

som ett barn

efter en lång natt

pussar barnen

och rusar av bussen

där är ett kafé

kostar en femma

men ingen återvändo

rusar in och stänger dörren

fumlar med mina våta trosor

gråter

av skam

och av lättnad

ut igen

döljer med kappan

måtte ingen se

måste leta upp barnen

tur de är stora

så att de klarar sig

sväljer tårarna

hur kan det bli så här

min smärta före barnen

i trevligt samspråk på kafé

kul att ses

längtat efter er kamrater

då

är kniven där

den som underifrån

hugger in i min blåsa

med kraft och smärta

för en sekund

tappar jag andan

men ingen ser

på hemväg

på bussen

i dvala

men så hugger kniven

och jag försöker

att inte stöna

gång på gång

denna smärta

jag gråter

när jag kliver av bussen

och ingen

kan se

OPERATIONEN OCH SJUKHUSVISTELSEN

Fjärilar i magen

solen skiner

en talgoxe talar om vår

en sköterska tar emot

stressen lyser omkring henne

du måste iväg snart

du ska duscha först

min riddare sätter sig

i obekväma stolen

och läser en tidning förstrött

jag in i duschen

sen hopp upp i sängen

sköterskan

drar iväg med mig

där står de grönklädda och väntar

sitt nu krokig

läkaren karvar i min rygg

mer bedövning

karvar igen

hittar inte in bland mina kotor

minuterna går

änglalika sjuksyrran

frågar om allt

kallpratar oroligt

hon och stoltheten

hjälper mig

att inte tappa humöret

sextio långa minuter senare

är slangen på plats

och jag är glad

att jag slipper se

alla blåmärken

på min rygg

tillbaka till avdelningen

och riddaren

som orolig tar farväl

kramar mig

och ger mig av sin energi

sköterskan frågar om allt

efter en lista

jag svarar snällt

samtidigt som

jag tappar ännu en bit

av mitt själv

stomisköterskan kommer

och läkaren

de bufflar med min buk

kollar var mina höfter finns

här ska rensas

för att få plats

ännu en läkare

tar bild på hängbuken

hon ritar på min mage

och jag tänker

att här är skatteåterbäringen

en snygg mage

nästa morgon klockan fem

kolhydratsdrink och ändtarmsplugg

så till operationssalen

lampor och grönklädda människor

ge mig din arm

få se på ditt ben

och så den andra

kan det vara såhär

nu sover du snart

vaknar

kroppen är obekväm

maskiner som piper

slangar som klämmer

men ingen smärta

du ska vara här i natt

jag ser på klockan på väggen

blundar

känner att tiden går

och söker drömvärlden

försöker att sova

jag slumrar och reser

i en egendomlig värld

av grönt skimmer

kanske är det glas

öppnar ögonen

och ser på klockan

varje minut

är sextio långa sekunder

och jag känner dem alla

på morgonen kommer läkaren

lyser som en sol

nöjd med sitt verk

och jag ser på min mage

med påsen

men också platt

upp till avdelningen igen

där ligger jag på mitt rum

och stirrar på klockan

som om jag tar igen alla

de minuter som försvann igår

sjukgymnasterna kommer

lyfter upp mig ur sängen

tvingar mig att stå

och jag känner att jag kan

tillbaka i sängen

kommer drömmarna igen

med drakar

och sprakande färger

medan tiden står stilla

kväll

och natt

jag får sömnpiller

och sover gott

i fyra timmar

det har vänt

blås i den tysta flöjten

blås

den låter blå

blås mycket

lungorna behöver

men

va tråkigt

tugga tuggummi

tugga mycket

det är bra

jag tuggar en minut eller två

smusslar sen bort det

sjukgymnastik

tillbaka i sängen

jag är uttråkad

så kommer Sara

med tidningar

och jag beter mig

som en lycklig hundvalp

måste det

ge mig

ta detta

gör detta

Sara skrattar

och jag tänker

att äntligen

känns det bättre

solen strålar

in genom fönstret

jag är så trött

sjunker ner på sängen

tänker

att därute

är ett annat liv

just nu

är det här

mitt liv

stålrörssängen

är min borg

här sitter jag

här ligger jag

här leds jag

här gråter jag

här sover jag

här tänker jag

jag minns i fragmentariska bilder

att när jag var liten

hamnade jag på sjukhuset

jag låg i en okänd säng

omgärdad av en glasbur

i sängen bredvid

låg en pojke

när han såg

att jag såg på honom

räckte han ut sin tunga

och jag började gråta

en gång

blev jag kissnödig

jag ropade på Ingrid

för en snäll syster var lik henne

men hon kom inte

det blev en mörk pöl

på täcket

långsamt sjönk den ner i sängen

då kom den stränga

hon var mycket arg

hötte med fingret och röt Fy skam

jag förstod inte

vad hon skulle ha en kam till

en dag

kom någon

med några av mina dockor

det var Anna

och det var Ulla

men inte min älskling Karin

allt jag minns

är fyllt av längtan

och vemod

jag frigör mig långsamt

går ut i korridoren

med en rullator

går varv efter varv

i korridoren

möter stolta män

med oro i blicken

hör den gamle

som ropar sin smärta

från sitt gammelmansland

pratar några ord

med en sköterska

ständigt på väg

men som alltid

har ett leende till hands

går in i dagrummet

som alltid känns fyllt

av oro och smärta

sitter en stund

och språkar

med någon

om livet och ingenting

när jag går tillbaka till mitt rum

känner jag

att jag börjar må bra

galghumorn dansar

på vårt rum

febriga

nästan gråtande

hittar vi befriande skratt

vi möts i sjukhusvänskap

och blir vänner

för några dagar

öppnar vägar

till varandras hjärtan

på ett sätt

som inte skulle ske

någon annanstans

tack för att du gav mig

en del av din själ

jag ska gömma det

i mitt hjärta

feber igen

det börjar runt benen

kryper uppåt

tills kroppen skakar

under täcket

alvedonet

underverket

dämpar 

 

fredag

ronden kommer

står vid fotänden av min säng

och ser allvarligt på mig

det blir ingen hemgång i morgon

feber och elände

när de gått

kommer gråten ifatt mig

och tårarna strömmar

när riddaren kommer

gråter jag mera

kan inte sluta

kaos

så småningom

landar jag

i mitt jag

gråten upphör

men det var ingen bra dag

äntligen

får jag åka hem

plockar ihop mina saker

tömmer tidningshyllan

och när riddaren kommer

är jag klar

väl hemma

sjunker jag ner

på favoritsoffan

och blundar

jag är så trött

men så glad

EFTER SJUKHUSVISTELSEN.

vi tar bilen

till affären

allt är så bekant

men jag är så trött

hänger på kundvagnen

sitter en stund på en bänk

min kompanjon letar varor

jag ser alla människor

som rusar omkring

och fyller sina vagnar

äntligen är vi klara

går till kassan

betalar

ut i bilen

och sedan hem

pustar ut

och det slår mig att

inte en enda gång

tänkte jag på

att jag måste gå

till damrummet

nu idag

morgondusch

påsen fladdrar på min mage

dax att byta

på med trosor

som gömmer

ser mig i spegeln

och tänker

att detta blir en del av mig

resten av mitt liv