HUR DET VAR FÖRE.
det började
en sommardag
vi satt i bilen
på väg någonstans
desperat
såg jag ut över
det platta landskapet
utanför rutan
inga träd
inga buskar
inget skydd
när tårarna rinner
stannar min riddare
vid dikeskanten
och jag kan lättad
huka mig ner
mellan
de öppna bildörrarna
nätterna
de långa nätterna
somnar
vaknar
stiger upp
halvvaken
räknar jag stegen
sover nästan
medan jag gör
det jag behöver
går tillbaka
snubblar
slår mig ibland
mot en dörr
somnar
vaknar
stiger upp
under natten
går jag ofta
mer än niohundra steg
en halv kilometer
för att jag behöver
på
bio
med min riddare
vi ser den senaste filmen
viskar till honom
att jag måste
smiter ut ur salongen
och hoppas
att ingen ser mig
tillbaka in till filmen
hjälten slåss
spänning
skottlossning
blod
och så behöver jag igen
smyger ut
ingen ser
tillbaka igen
var är vi nu
riddaren ger
en resume
spänningen är hög
jag håller hans hand
den är varm
men igen
måste jag gå
låt dem undra
säger min riddare
när jag kommer tillbaka
med ångest
jag hade behövt
sju reklampauser
för att kunna följa med
på den filmen
på
bussen
med barnbarnen
känner omedelbart
att jag borde gått
en gång till
bussen kör
och jag tänker tacksamt
på syster Mayas bidrag
med plats för mycket
vätska
när smärtan tar överhand
och jag måste
ingen vet
tänker jag
barnen pratar
och smärtan kommer igen
och igen
och varje gång måste jag
nu är jag våt
som ett barn
efter en lång natt
pussar barnen
och rusar av bussen
där är ett kafé
kostar en femma
men ingen återvändo
rusar in och stänger
dörren
fumlar med mina våta
trosor
gråter
av skam
och av lättnad
ut igen
döljer med kappan
måtte ingen se
måste leta upp barnen
tur de är stora
så att de klarar sig
sväljer tårarna
hur kan det bli så här
min smärta före barnen
