under en resa
på
väg nånstans
minns
jag
hur
mamma
lyfter
upp mej
på
bussen
jag
åker ensam
till
mormor
väl
framme
står
mormor
och
väntar
hon
tar mej i famnen
och
lyfter mej ur bussen
jag
minns fortfarande
hur
det känns
att
vara fem år
och
bli lyft
jag
var
lätt
som en fjäder
 |
| Här har min mor skrivit sommaren 1949. Då var jag 3 år. |
när
jag var liten
var
jag nästan alltid ensam
inga
barn
bodde
i min närhet
och
syskon
hade
jag inte
ensamheten
var
inte dålig
men
den var ej heller bra
den
bara fanns där
hela
tiden
utan
att jag
kunde
göra något åt den
numera
har
jag ofta
människor
i
min närhet
men
ensamheten
har
jag fortfarande
omkring
mej
 | ||||
| En treåring bland äppelblommer. |
det
mesta jag vet
om
honom
min
pappa
är
det som återberättats
för
mej
han
var en duktig snickare
i
sin dar
sa
hans gode vän
han
var alltid snäll
sa
hans syster
han
skämde bort dej
tyckte
mamma
ett
minne har jag dock
som
är klart och tydligt
jag
kryper upp i hans knä
och
sätter mej
trycker
mej mot honom
drar
hans armar om mej
och
han knäpper sina händer
över
min mage
jag
sitter som i en grotta
mitt
huvud passar in
precis
mellan
andra
och tredje knappen
på
hans kavaj
jag
hör
hur
pappas hjärta slår
jämnt
och lugnt
min
barndoms trygghet
 | ||
| Pappa i miltärtjänst under krigsåren på 40-talet |
i en
sjukhuskorridor
minns
jag
en
stängd dörr
med
mjölkvita
nästan
genomskinliga fönster
därinnanför
fanns
min pappa
mamma
hälsade på honom
men
jag
fick inte komma med
då
och då
såg
jag skuggor av människor
bakom
fönsterrutan
jag
undrade alltid
om
någon av dem
var
på väg
till
min pappa
söndag
efter söndag
satt
jag där
i
korridoren
jag
läste alla tidningar
men
till sist
återstod
bara
väntan
när
jag suttit där
i
en evighet
och
lite till
öppnades
dörren
och
ut
kom
min mamma
aldrig
pappa
jag
visste bara
att
därinnanför
de
mjölkvita fönstren
där
fanns
han
och
jag längtade så
 |
| Här ser ni från vänster min morfar Alfred, min mormor Hulda, stående bakom Clarin som var morfar till mina kusiner, längst fram morbror Helge, pojken är Kurt, min kusin, stående är Birgit min ingifta moster, mamma Anna-Lisa med ett knyte i knät som då var drygt 2 månader och morbro Harry. |
stormen
viner
i träden
jag
minns en gång
när
jag var liten
två
träd
som
vid roten
var
sammanvuxna
såsom
tvillingar
födda
ur samma tid
jag
kunde se dom
om
kvällen
när
jag låg i min säng
en
gång
vaknade
jag
mitt
i natten
av
stormen
jag
såg de två träden
vaja
för vinden
så
med ens
bröts
det ena
och
föll till marken
i
det ögonblicket
förlorade
jag något
fortfarande
saknar jag
tvillingträdet
ty
det
var en bit
av
min barndom
 | |||
| Liten pytta ca 2 år gissar jag. Byxorna var säkert gröna. |
när
kvällen kom
la
jag mej alltid
i
mammas och pappas säng
jag
somnade tryggt
i
förvissningen
att
nästa morgon
skulle
jag vakna
i
min egen säng
medan
jag sov
bar
pappa mej
till
min säng
en
faderlig kärlekshandling
som
jag först nu
riktigt
inser värdet av
pappa
varför
blev du inte kvar
så
att du kunde se
hur
jag burit mina barn
från
säng till säng
i
generationers
kärleksfulla
omsorg?
 | |||
| Dåtidens barnvagn med en glad bebis. |
vi
ska köpa bil
viskade
min mamma hemlighetsfullt
jag
var nog
sådär
en sex sju år
i
min föreställningsvärld
såg
jag en blank svart kabriolet
med
reservdäcket hängande
på
utsidan av motorhuven
sätena
var mjuka
och
jag såg för mitt inre
hur
jag skulle sitta där bak
med
håret svepande i vinden
medan
pappa höll i ratten
och
mamma satt bredvid
pappa
hade bruna läderhandskar
motorhuva
och vindglasögon på sej
alltemellanåt
skulle
han vända sej om
och
le mot mej
det
blev en diarebrun Anglia
fyrkantig
som ett litet hus
sätena
var blanka
så
man måste hålla i sej
för
att inte glida av dem i kurvorna
pappa
hade inte någon motorhuva
eller
vindglasögon
och
aldrig råd med läderhandskar
men
när han körde
vände
han sej då och då om
och
log mot mej
 |
| Min mamma som var nykär i min pappa närbilden togs. |
